2.0 som emancipatorisk kamp eller skrämmande kraft?
Vad är redaktionellt innehåll? Bara sådant som är skrivet av journalister? Eller allt (!) som inte är kommersiellt? På den här sidan 2000-talet så har gränserna töjts, och frågan är om "redaktionellt innehåll" ska breddas till andra än de som sitter i en "redaktion" (som ju är begreppets etymologiska härstamning)? Med vilken rätt kan man fråga sig, utöver imperialistiska tendenser från en hotad journalistkår? Eller om det istället ska snävas in till att betyda det som är den fastställda definitionen, dvs "material skrivet av journalister"?
Hela diskussionen går att härleda till den 1900-talsdikotomi då allt publicistiskt material offline förutom en liten slaskhink med "annat", till största delen kunde härledas till en enkel indelning i redaktionellt och kommersiellt innehåll - båda härledda till exordium, dvs avsändaren avgör innehållets art. På den här sidan 2000-talet har det genom onlinemedierna växt fram en väsentligt högre artrikedom även utförd av andra, framför allt där läsare, besökare och användare själva i mastodontiskt mycket högre grad bidrar till innehållet.
1.0 har blivit 2.0. Vilket är mer dramatiskt än det låter, och i praktiken innebär ett epitet i sin egen rätt i riktning bottom-up istället för top-down. Ej inordnat, kolonialiserat av någon av de båda andras tendenser att med pengars eller professionens rätt via mass-media prata ner till den stora massan. Utan där "massan" själv, nu via användargenererat innehåll - s.k. UGC - pratar såväl åt sidan som uppåt, och genererar ett nytt liberalt och nästintill emancipatoriskt fenomen i sin egen rätt.
2.0 innebär en revolution. Och som i alla revolutioner så kan t.o.m. de mest underbara människor följa ryggmärksreflexer och kämpa mot strömmen istället för med. Bland världens 10 största sajter, kan ni gissa hur många mediesajter där finns idag? Inga. Istället befolkas de 10 största sajterna i världen av 4 sökmotorer och portaler samt 6 UGC-sajter. Medan man för att finna den första mediesajt som överhuvudtaget finns på listan måste leta sig ner ända till plats 56.
Och det går snabbt. För knappt två månader sedan var siffran 46. Allt ovanför är förutom sökmotorer och UGC-sajter, som utgör huvuddelen, enbart e-handelssajter och portaler.
Tror f-n det att journalistförbund runtom i världen darrar. Och sänder ut den ena mer makabra försvarsmekanismen efter den andra. En starkare process går inte att hitta sedan kyrkans krampaktiga försök att via skolastiken införliva vetenskapen i "kyrkan", och vara de som stod för "utbildningen" av unga människor (in i den kristna trosläraren givetvis :-D).
Och hur ska man reagera när försvaren av den gamla ?läran? inte kommer med enkla små axelryckningar, utan i långa drapor som vittnar om att man varken gällande innehåll förstått principen bakom Ockhams rakblad, eller vad gäller form längre är införstådd med sin egen tes om att less is more?
För om man inte förstått det heligaste av heligt vad gäller såväl form som innehåll, hur trovärdig är man som profession då som part i debatten överhuvudtaget?
Hela diskussionen går att härleda till den 1900-talsdikotomi då allt publicistiskt material offline förutom en liten slaskhink med "annat", till största delen kunde härledas till en enkel indelning i redaktionellt och kommersiellt innehåll - båda härledda till exordium, dvs avsändaren avgör innehållets art. På den här sidan 2000-talet har det genom onlinemedierna växt fram en väsentligt högre artrikedom även utförd av andra, framför allt där läsare, besökare och användare själva i mastodontiskt mycket högre grad bidrar till innehållet.
1.0 har blivit 2.0. Vilket är mer dramatiskt än det låter, och i praktiken innebär ett epitet i sin egen rätt i riktning bottom-up istället för top-down. Ej inordnat, kolonialiserat av någon av de båda andras tendenser att med pengars eller professionens rätt via mass-media prata ner till den stora massan. Utan där "massan" själv, nu via användargenererat innehåll - s.k. UGC - pratar såväl åt sidan som uppåt, och genererar ett nytt liberalt och nästintill emancipatoriskt fenomen i sin egen rätt.
2.0 innebär en revolution. Och som i alla revolutioner så kan t.o.m. de mest underbara människor följa ryggmärksreflexer och kämpa mot strömmen istället för med. Bland världens 10 största sajter, kan ni gissa hur många mediesajter där finns idag? Inga. Istället befolkas de 10 största sajterna i världen av 4 sökmotorer och portaler samt 6 UGC-sajter. Medan man för att finna den första mediesajt som överhuvudtaget finns på listan måste leta sig ner ända till plats 56.
Och det går snabbt. För knappt två månader sedan var siffran 46. Allt ovanför är förutom sökmotorer och UGC-sajter, som utgör huvuddelen, enbart e-handelssajter och portaler.
Tror f-n det att journalistförbund runtom i världen darrar. Och sänder ut den ena mer makabra försvarsmekanismen efter den andra. En starkare process går inte att hitta sedan kyrkans krampaktiga försök att via skolastiken införliva vetenskapen i "kyrkan", och vara de som stod för "utbildningen" av unga människor (in i den kristna trosläraren givetvis :-D).
Och hur ska man reagera när försvaren av den gamla ?läran? inte kommer med enkla små axelryckningar, utan i långa drapor som vittnar om att man varken gällande innehåll förstått principen bakom Ockhams rakblad, eller vad gäller form längre är införstådd med sin egen tes om att less is more?
För om man inte förstått det heligaste av heligt vad gäller såväl form som innehåll, hur trovärdig är man som profession då som part i debatten överhuvudtaget?
Kommentarer
Trackback
