Hur "innehåll" definieras på den här sidan 2000-talet
En krampaktig strid för en förlegad dikotomi
På senare tid har vi fått bevittna en allt tuffare strid vad gäller diskursen om media. Där man med skohorn krampaktigt försöker tvinga in allt i de två kategorier som man tryggt kunnat placera allting i på andra sidan millennieskiftet. Där medievärlden utöver någon liten slaskhink på 1900-talet enkelt kunde delas in i redaktionellt innehåll (med jorunalister som skribenter), och kommersiellt innehåll (med företag som skribenter). Båda med exordium - avsändaren - som bestämmare av arten på det som framförs.
På den här sidan 2000-talet så har "slaskhinken" genom onlinevärldens dramatiska utveckling gett oss en ofantligt större artrikedom, och växt till något som inte bara kan mäta sig med omfånget på det redaktionella och det kommersiella innehållet. När 1.0 har blivit 2.0 så har den tredje avsändaren, besökaren och användaren själv, via användargenererat innehåll (UGC) växt förbi både journalisters och företags innehåll vad gäller såväl omfång på content som trafik på besök.
En tredje kategori som är på väg att ta befälet
Reaktionen från båda håll har under senare tid fyllts av de mest underliga försvarsmekanismer, där man för att inte tappa territorium försöka "införliva" det inom gamla epitet, trots att det de facto är ett epitet helt (!) i sin egen rätt. Det är inte bara ett kvalitativt nytt fenomen, det är ett fenomen som rent kommunikationsvetenskapligt hotar några få journalisters och företags tidigare "top-down-monologer" via mass-media till massan, för att istället handla om mängder av "bottom-up-dialoger" via många till många. En både liberal och nästintill emancipatorisk process, som aldrig går att omskrivas till att utgöra något "redaktionellt" material.
Vi har de facto en tredje typ av content, och den är redan idag större än de båda andra tillsammans. Den kommer framåt att växa till att bli mångdubbelt så stor.
Det är därför det inte stämmer när traditionalisterna säger att det finns två typer av content. Det är därför det inte stämmer när de säger att det inte skulle vara en komplicerad fråga (och sedan snabbt i förbifarten råkar nämna att du även anser UGC "by the way" numera ska vara att betrakta som "redaktionellt" material). Och det är därför det är så viktigt att ha en klar definition om vad "ramarna" för diskussionen handlar om, innan (!) man börjar diskutera själva formerna på innehållet.
Att låtsas som att beteckningar inte spelar roll
Och inte går det att kasta bort som en rudimentär fråga som handlar om åsikter. Som de flesta som jobbar med innehåll vet så handlar definitioner nämligen väldigt sällan om "åsikter". Det skulle vara en extremt komplicerad värld om så var fallet, och ännu svårare att kommunicera både om och i den. Nästan alltid finns en etymologisk härledning (som här, att "redaktionellt material" kommer från en "redaktion") eller en formellt specificerad definition (vilket vi har ordlistor och skolor till att lära ut, ingendera formade av "åsikter").
Bara när en socialt fenomen ändrat sig väldigt mycket, såsom inom det område vi rör oss i när vi pratar just online, så brukar det dyka upp en ny beteckning eller en gammal beteckning som får ny mening. Och det är väl det som det här handlar om. Dvs, det är inte (!) okomplicerat. Och den som hävdar det vill antingen något och sopa saker under matten, eller lever i för-givet-tagna antaganden.
Krampaktiga försvar med hänvisning till "legitimitet"
När vi mitt i allt får höra tjusiga försvar om "journalistisk yrkesetik", med pompösa referenser till "presstödsnämnden" eller andra imponerande institutioner, så gör ju det knappast saken bättre. För det är just det som utgör problem i en gemensam överenskommelse kring syndromet. Just journalistförbundet är de som är väldigt pressade över den enorma process som skett via onlineutvecklingen på den här sidan 2000-talet.
De är dessutom de enda som är partsinlaga inom området. Skulle du exempelvis tycka Jordbruksförbundet vara rätt instans att avgöra vad som inbegrips i ordet "sund kost"? Eller Svenska spel avgöra vad som är "rent spel".
Andra hänvisningar till journalisters beslag på ordet "trovärdighet" faller på sin egen absurditet. För vad gäller "trovärdighet" så finns det ju bara en instans som har som uppgift att sätta ännu högre värde på just det begreppet. Och det är just den värld jag själv kommer ifrån, forskningsvärlden, och inte vill vi väl ha de som journalister.
Detsamma gäller den som i panik börjar försöka komma med massa referenser till olika figurer som uttalat sig mer eller mindre begåvat i frågan. Som forskare kan man hur lätt som helst på någon timme skaka fram hundra länkar till vad "redaktionellt material" inte (!) är inom onlinevärlden (ingen givetvis med referens till Journalistförbundet).
Men då är vi inne på daghemsnivå. Och det är verkligen under nivå för vuxet samtal i frågan. Och visar bara ännu mer vilka konvulsioner till försvarsmekanismer branschen just nu befinner sig i.
Fortsättning lär följa.
På senare tid har vi fått bevittna en allt tuffare strid vad gäller diskursen om media. Där man med skohorn krampaktigt försöker tvinga in allt i de två kategorier som man tryggt kunnat placera allting i på andra sidan millennieskiftet. Där medievärlden utöver någon liten slaskhink på 1900-talet enkelt kunde delas in i redaktionellt innehåll (med jorunalister som skribenter), och kommersiellt innehåll (med företag som skribenter). Båda med exordium - avsändaren - som bestämmare av arten på det som framförs.
På den här sidan 2000-talet så har "slaskhinken" genom onlinevärldens dramatiska utveckling gett oss en ofantligt större artrikedom, och växt till något som inte bara kan mäta sig med omfånget på det redaktionella och det kommersiella innehållet. När 1.0 har blivit 2.0 så har den tredje avsändaren, besökaren och användaren själv, via användargenererat innehåll (UGC) växt förbi både journalisters och företags innehåll vad gäller såväl omfång på content som trafik på besök.
En tredje kategori som är på väg att ta befälet
Reaktionen från båda håll har under senare tid fyllts av de mest underliga försvarsmekanismer, där man för att inte tappa territorium försöka "införliva" det inom gamla epitet, trots att det de facto är ett epitet helt (!) i sin egen rätt. Det är inte bara ett kvalitativt nytt fenomen, det är ett fenomen som rent kommunikationsvetenskapligt hotar några få journalisters och företags tidigare "top-down-monologer" via mass-media till massan, för att istället handla om mängder av "bottom-up-dialoger" via många till många. En både liberal och nästintill emancipatorisk process, som aldrig går att omskrivas till att utgöra något "redaktionellt" material.
Vi har de facto en tredje typ av content, och den är redan idag större än de båda andra tillsammans. Den kommer framåt att växa till att bli mångdubbelt så stor.
Det är därför det inte stämmer när traditionalisterna säger att det finns två typer av content. Det är därför det inte stämmer när de säger att det inte skulle vara en komplicerad fråga (och sedan snabbt i förbifarten råkar nämna att du även anser UGC "by the way" numera ska vara att betrakta som "redaktionellt" material). Och det är därför det är så viktigt att ha en klar definition om vad "ramarna" för diskussionen handlar om, innan (!) man börjar diskutera själva formerna på innehållet.
Att låtsas som att beteckningar inte spelar roll
Och inte går det att kasta bort som en rudimentär fråga som handlar om åsikter. Som de flesta som jobbar med innehåll vet så handlar definitioner nämligen väldigt sällan om "åsikter". Det skulle vara en extremt komplicerad värld om så var fallet, och ännu svårare att kommunicera både om och i den. Nästan alltid finns en etymologisk härledning (som här, att "redaktionellt material" kommer från en "redaktion") eller en formellt specificerad definition (vilket vi har ordlistor och skolor till att lära ut, ingendera formade av "åsikter").
Bara när en socialt fenomen ändrat sig väldigt mycket, såsom inom det område vi rör oss i när vi pratar just online, så brukar det dyka upp en ny beteckning eller en gammal beteckning som får ny mening. Och det är väl det som det här handlar om. Dvs, det är inte (!) okomplicerat. Och den som hävdar det vill antingen något och sopa saker under matten, eller lever i för-givet-tagna antaganden.
Krampaktiga försvar med hänvisning till "legitimitet"
När vi mitt i allt får höra tjusiga försvar om "journalistisk yrkesetik", med pompösa referenser till "presstödsnämnden" eller andra imponerande institutioner, så gör ju det knappast saken bättre. För det är just det som utgör problem i en gemensam överenskommelse kring syndromet. Just journalistförbundet är de som är väldigt pressade över den enorma process som skett via onlineutvecklingen på den här sidan 2000-talet.
De är dessutom de enda som är partsinlaga inom området. Skulle du exempelvis tycka Jordbruksförbundet vara rätt instans att avgöra vad som inbegrips i ordet "sund kost"? Eller Svenska spel avgöra vad som är "rent spel".
Andra hänvisningar till journalisters beslag på ordet "trovärdighet" faller på sin egen absurditet. För vad gäller "trovärdighet" så finns det ju bara en instans som har som uppgift att sätta ännu högre värde på just det begreppet. Och det är just den värld jag själv kommer ifrån, forskningsvärlden, och inte vill vi väl ha de som journalister.
Detsamma gäller den som i panik börjar försöka komma med massa referenser till olika figurer som uttalat sig mer eller mindre begåvat i frågan. Som forskare kan man hur lätt som helst på någon timme skaka fram hundra länkar till vad "redaktionellt material" inte (!) är inom onlinevärlden (ingen givetvis med referens till Journalistförbundet).
Men då är vi inne på daghemsnivå. Och det är verkligen under nivå för vuxet samtal i frågan. Och visar bara ännu mer vilka konvulsioner till försvarsmekanismer branschen just nu befinner sig i.
Fortsättning lär följa.
Kommentarer
Trackback
